lördag 25 februari 2012

Nattens och morgonens tankar

har bara varit hos en person, den av mina barn som jag önskat också hade varit här idag när vi alla ska samlas på mitt födelsedagskalas. De andra har jag omkring mig och kan känna på dem fysiskt, känna deras dofter och prata med och höra deras röster. Det är det jag saknar så otroligt mycket just nu... Stormen ger mig också oro som alltid för då tänker jag på hur allt på graven kanske blåser bort...



Hallå där borta på andra sidan!

Vad gör du där borta?
Ser du oss?
Är du med oss?
......
Ibland känns du så nära
Då pratar jag med dig
Hör du det?

Ser du när när vi gör fint på din grav?
När vi tänder din lykta?
Tycker du också det är fint?

Ser du när jag tittar på ditt ansikte på fotografier?
Hur jag får ögonkontakt med dig?
Det känns som du tittar rakt på mig.
Ibland gör det mig ledsen och ibland gör det mig glad.

Hör du när vi lyssnar på din musik?
När jag spelar dina låtar på datorn?
När Pappa spelar dina skivor på Cd och i bilen?
Ibland klarar jag inte av att lyssna på din musik.
Inte när det gör ont

Ser du när vi gråter efter dig?
När vi längtar?
När vi saknar?

Hör du när vi pratar om dig?
Varje dag finns du med i våra samtal.
För oss finns du alltid här!
Även om vi inte ser dig.

Aldrig ska vi sluta älska dig!


Din Mamma Gunilla
23 juli 2006 (15 månader efter din död)

© Gunilla Karlsson

Dikten finns med i min bok "Sorgen är kärlekens baksida Aldrig skall jag sluta älska dig"

2 kommentarer:

  1. En dikt som berör. De barn som lämat oss för alltid finns ändå alltid med oss.

    Kramar om dig!

    SvaraRadera
  2. Ja Kaela, så är det!
    Tack för dina ord!

    Kram Gunilla

    SvaraRadera